ERFARENHETER
Här samlas berättelser om erfarenheter av bältesläggning. Vi tror att det behövs en ökad förståelse för dessa erfarenheter. Att samhället måste få upp ögonen för hur en medmänniska kan uppleva en fastspänning. Eller hur det kan kännas att vara den som utför en bältesläggning. Vilka tankar och känslor finns? Sätter upplevelsen spår, och i så fall vilka?
Vi vill gärna ta del av erfarenheter från patienter, personal och närstående. Har du bra eller dåliga upplevelser av fastspänning? Har du erfarenhet av alternativ som fungerat? Idéer om alternativt bemötande? Maila gärna till kontakt@no-more.se så kontaktar vi dig. Vi publicerar inget utan medgivande från dig och du får vara anonym om du vill.
Ingela
"Bältesläggningarna blev ett sätt för personalen att bekräfta mitt eget självförakt. Varje gång de lade mig i bälte fick jag bekräftelse på att det jag tycker och tänker om mig själv är sant, för man skulle aldrig lägga en människa man tycker om i bälte. Så det blev så att säga ett förlängt självskadebeteende".
Hör Ingela berätta mer i videon nedan.
18-årig kvinna
Jag mår som allra sämst och kryper ihop mot väggen inne på min toalett för att jag helt enkelt inte vet vart jag ska ta vägen. Det är kanske inget optimalt ställe att sitta, men där kan jag åtminstone hålla ihop mig. Vaket (en kvinna) ber mig att gå ut, men jag sitter kvar. Hon och ytterligare en manlig personal som kommer in tar mig under armarna och rycker upp mig. Läs mer.
Victoria
Jag vet att tortyr är ett mycket starkt ord, men det här är ren och skär tortyr. Det som hände är olagligt, omänskligt och förnedrande. En psykolog har sagt att jag har PTSD, på grund av bältningarna och även alla andra kränkningar jag utsattes för under mina sju år inom slutenvården. Jag får flashbacks och tror att jag är tillbaka i dåtiden: total panik. Idag har jag inte längre de diagnoser och problem som jag hade då, för fyra år sedan, men jag lider fortfarande svårt av minnena. Läs mer.
Maria
Jag har legat bältad. En gång. Kommer aldrig glömma det. Förra sommaren, när jag kommit in på psykakuten, manisk och rejält sprallig. För sprallig var jag, inte aggressiv. Jag hade inga planer på att skada varken mig själv, eller någon annan. Men helt plötsligt låg jag där på mage på en brits.
"Det osynliga barnet"
Jag har ju fortfarande nå grymt ont i min kropp efter senaste bältesläggningen. I dag var jag till min kiropraktor. Jag har varit där en gång tidigare efter senaste bältesläggningen men då var jag i så katastrofalt dåligt skick att hon bara kunde försöka att få mig lite lite mindre spännd i hela kroppen.
Mamma till tonåring
Min dotter var inlagd på en BUP-akut periodvis från dec 2010 till juni 2013. Största delen med LPT. De sista 20 månaderna var hon inlagd utan uppehåll utan någon nattpermission. Första tiden bältades hon enstaka gånger för att tvångssondmatas p.g.a. anorexia. Under den senaste inläggningsperioden blev hon bältad på nytt. Oftare och oftare. Läs mer.
Carolina
Jag hade precis haft ett avslutande samtal med en läkare, där det bestämdes att jag skulle bli hemskickad då jag varit inom den stängda psykiatrin ett bra tag, och dom behövde min plats till en annan som var mycket sjukare än jag. Jag blev inte lyssnad eller hörd på, så jag fick väldigt många olustiga och jobbiga känslor i kroppen som jag inte kunde hantera själv. Läs mer.
Anneli
”Det är inte min kropp som är problemet. Den är full av adrenalin, skräck och panik, och den fysiska smärtan är oerhörd när jag spänns fast med remmar runt händer och fötter. Hela rummet är fullt av rörelse. Personalen stressar, drar och sliter.
Jag ligger med benen isär i en tunn sjukhusskjorta som inte skyler någonting. Över mig har jag män och kvinnor med ansträngda ansikten. Jag förstår inte vad som händer. Ser deras strama drag, sammanbitna läppar, blodådror som pulserar och rödsprängda ögonvitor. Är det Djävulen jag möter? Jag dras allt längre in i min magiska verklighet.
De kommer med en spruta. Min sista i livet? Jag kämpar för allt jag är värd, måste slåss för mitt liv. Men jag ligger fastnaglad. Ger upp. Stelnar. Ligger still. Blundar hårt. Jag kommer att dö när giftet spridit sig. Jag är vettskrämd. Maktlös.
Så blir det blir tomt i rummet, förutom en man som stannar kvar. Han ska vaka över mig. Jag är skräckslagen. Jag vet inte vem han är. Han sitter på en stol vid gaveln av min säng. Jag försöker få ihop mina ben, vill inte blotta allt, men det går inte. Jag sitter fast.”
Anneli Jäderholm, ur tidningen SocialPolitik nr 4-2013
Johanna
Johanna Södermark berättar om hur hon i en manisk psykos upplever ett påslag av emotionell energi som hon behöver hjälp att handera och relgera, och om traumat som uppstår när detta energipåslag bemöts med våld och tvång.
Hör Johanna berätta mer i videon nedan.
Psykiatrisjuksköterska
Jag vill delge följande av min tid som psykiatrisjuksköterska på en slutenvårdsavdelning. Jag har varit med att både ta beslut och hjälpt till att bälta. Att ni säger att det är ett trauma även för personalen gör mig så tacksam. Det finns inget som kan försvar en bältning och jag mådde dåligt varje gång.
Mentalskötare
Jag blev färdig mentalskötare år 2000 och började då arbeta på Lillhagens sjukhus. På avdelningen fanns en policy att alla i personalen skulle pröva hur det kändes vid en bältesläggning. Tiden gick och inget hände. Så plötsligt en dag blev jag tagen och lagd i bälte. Läs mer.
Jazzy
Jag ser framför mig hur jag blir fasthållen & nedtryckt i sängen av ett gäng skötare/sjuksköterskor & sen buren till bältessängen där de spände fast mig. Så rädd har jag nog aldrig varit förut, & det fanns inte nån som ville hjälpa mig, utan jag fick ligga där & brottas mot allt helt själv.
Anneli
Psykos ger mig ett välbehag när obehaget är för stort. När jag inte orkat med livet har jag blivit grandios, som Jesus eller Napoleon. Jag har utkämpat strider med Djävulen och samtidigt upplevt stöttning och uppbackning från den osynliga världen. Inom mig har jag känt en kraft så stor och stark, men samtidigt nästan omöjlig att härbärgera. Läs mer.
Johanna
Jag sa ju 'Nej'!
Jag uttryckte ju med hela min kropp
och på alla tänkbara sätt
att jag inte ville.
Men de kastade sig över mig
som om jag hade varit farlig
trots att jag bara var skör.
Det kan hända i livet att man blir orättfärdigt behandlad.
Man kan råka ut för övergrepp
som brutalt skadar ens tillit till livet.
Det sätter spår...
I hjärtat
I själen
I tankebanorna
Målning av Johanna Södermark
Copyright © no-more.se.