Island slutade bälta på 1930-talet

I en oansenlig grå pappkartong på det isländska parlamentet förvaras det sista fysiska minnet av en tid islänningarna för länge sedan lämnat bakom sig. En tid då mekaniska tvångsmedel användes för att spänna fast människor inom psykiatrin.

Páll Mattíasson, sjukhusdirektör och psykiater på Reykjaviks universitetssjukhus, öppnar lådan och lyfter försiktigt ur ett par tvångshandskar. De doftar läder och svett. Här finns också ett bälte med tunga rasslande kedjor. Skrämmande, men inte främmande. Vi känner igen. Hålen som reglerar hur spänt bältet ska sitta är så lika dem på dagens svenska bälten att bälteslåset vi har med oss hemifrån passar perfekt. Vi har tagit med låset till Island som ett bevis på att man i Sverige fortfarande spänner fast människor inom psykiatrin, något som många islänningar har svårt att tro på. Här har nämligen inga bälten eller andra former av mekaniska tvångsmedel använts sedan början av 1930-talet.

– År 1932 tog psykiatern Helgi Tómasson alla bälten och tvångströjor som fanns på det dåvarande mentalsjukhuset Kleppur och brände upp dem i en ugn. Förutom den här uppsättningen som han skickade till parlamentet, säger Páll och plockar upp ett gulnat brev ur kartongen, handskrivet med reservoarpenna.

I brevet, daterat vintern 1932, berättar Helgi Tómasson om att personalstyrkan fortfarande är lika stor trots att tvångsutrustningen tagits bort. De dagliga kostnaderna per patient har dessutom blivit lägre, skriver han.

– Helgi Tómasson trodde på mer humana sätt att rehabilitera människor. Redan innan brevet skrevs hade han sett till att bälten och handskar slutade användas på Kleppur. Sedan var han borta ett tag och då började de användas igen. När han kom tillbaka brände han upp dem, för han insåg att det enda sättet att se till att de inte användes var att förstöra dem, berättar Páll.

Vid tiden för Helgi Tómassons kontroversiella beslut fanns runt 150 sängplatser på Kleppur, men sjukhuset var underdimensionerat och som mest vårdades över 300 personer samtidigt. Många var långtidspatienter, 1950-talets psykofarmakarevolution var ännu inte i sikte och det var både livligare och våldsammare på Kleppur än på andra samtida sinnessjukhus i Europa. Mitt i denna röra avskaffade Helgi Tómasson ändå mekaniska tvångsmedel och satsade istället mer på personal och medmänsklig kontakt. Strategin för att hantera oroliga och våldsamma patienter var främst ökad personalnärvaro.

– Det är inte bara frånvaron av mekaniska tvångsmedel som är utmärkande för den isländska psykiatrin. Vi har även väldigt få tvångsinläggningar, runt 4 procent jämfört med mellan 20 och 80 procent i andra europeiska länder. Detta tror jag beror på en vilja att förhandla och försöka hitta andra sätt att arbeta med människor, säger Páll.

Vi berättar om Sveriges Kommuner och Landstings projekt Bättre vård – Mindre tvång som vi båda är delaktiga i genom vår patient- respektive anhörigexpertis. Ett mål med projektet är att minska tvångsåtgärder inom slutenvården och att förbättra upplevelsen om tvång ändå används. Men vi har egentligen en större dröm. Vi vill att alla som upplever spännbältet som traumatiserande ska slippa utsättas för det.

– Min åsikt är att så länge medlen finns tillgängliga så kommer de att användas. Då finns också risken att de missbrukas. Användandet av mekaniska tvångsmedel ser olika ut i olika länder och det är ingen vetenskapligt belagd metod utan handlar mer om kultur och attityd. Vill man få bort bälten tror jag man ska göra som Helgi Tómasson och helt enkelt göra sig av med dem, samtidigt som man utbildar personalen i andra sätt att hantera svåra situationer.

Vid risk för våld finns det på Island särskilda team som specialutbildats i förhandlings- och nedtrappningsmetoder. Ungefär hälften i teamen är kvinnor, och vid minsta tendens till macho-attityd tas man omedelbart bort från teamet. Om förhandling misslyckas används ibland fysisk fasthållning. Två personer ur specialteamet lägger då ner patienten medan en tredje håller i huvudet och hela tiden försöker hålla uppe en konversation.

– Denna metod är inte oproblematisk och jag önskar att den inte hade behövts. En kritik är att om patienten kämpar emot kan det göra ont. Men att begränsa fysiskt är obekvämt även för personalen, så man försöker alltid komma ur situationen så fort som möjligt. Problemet med bälten är att så fort de spänts på är det lättare för personalen att lämna patienten.

Precis som i Sverige så förekommer tvångsmedicinering med spruta på Island, även om detta är något man försöker undvika. I den svenska bältesdebatten hörs ibland farhågor att om möjligheten att bälta inte fanns så skulle medicineringen öka. Enligt Páll finns det dock ingenting som tyder på att man på Island medicinerar mer än i länder som använder bälten.

– Den väg som leder till minst konfrontation och mest samarbete är alltid den bästa. Ju mindre tvång och ju mer personalen försöker möta även akut sjuka personers önskemål, desto mer framgångsrik blir behandlingen, säger Páll.

Text: Anneli Jäderholm & Linda Weichselbraun

Upptäcktsresande med patient- respektive anhörigerfarenhet.

TILLBAKA TILL ISLANDS-SIDAN