JOHANNA

Jag sa ju 'Nej'!

Jag uttryckte ju med hela min kropp 

och på alla tänkbara sätt 

att jag inte ville.

Men de kastade sig över mig

som om jag hade varit farlig

trots att jag bara var skör.

De 'tog ifrån mig' den enda trygghet jag hade

- min Vän, som var med mig till psykakuten

Jag hade aldrig förut varit med om något liknande

och jag var så rädd att jag kissade på mig!

Min vän var helt maktlös 

då hon motades ut ur rummet

Jag försökte få henne att stanna

genom att vända upp och ned 

på hennes handväska...

men det hjälpte inte.

Personalen hade fått order av läkaren

att jag skulle bältas

och tvångsinjiceras

Kanske trodde man att jag var en fara 

- för mig själv, eller för andra...

...men härom dagen talade 

jag med min väninna 

och när jag sa - som jag lärt mig 

att förstå situationen, att:

jag var väl aggressiv eller farlig

... då tittade hon på mig

med ögon fulla av djup sorg och och smärta

och hon sa:

Johanna, du har aldrig varit aggressiv.

Du har ALDRIG varit aggressiv!!!

Det var inte du som var det.

Det var de som skulle ta hand om 

dig som var aggressiva...

Sedan den gången har det hänt många gånger.

Det blir nästan som att man 'vänjer sig'...

Det blev till ett trauma

som om och om igen

sökte sig tillbaka till 'sin förövare'

Arbetet med att läka dessa sår

(- i kropp, själ, känsla, tanke

och kanske främst av allt

tilliten till mina medmänniskor)

har varit ensamt, svårt och frustrerande

Därför gläds jag åt att vi är fler som kämpar för att få bort denna förlegade och traumatiserande metod!

Tillsammans är vi starka!

Tack till alla som engagerar sig i detta arbete!

Det är stort.