JAZZY
Jag har svårt för att förstå att jag har legat i bältessäng & fått tvångsinjektioner - 2 gånger! Jag trodde inte att sånt fortfarande hände, men oj vad fel jag hade. Jag blir rädd & ångesten bränner inombords, jag minns rädslan jag kände första gången, jag kan tom känna den. Jag ser framför mig hur jag blir fasthållen & nedtryckt i sängen av ett gäng skötare/sjuksköterskor & sen buren till bältessängen där de spände fast mig. Så rädd har jag nog aldrig varit förut, & det fanns inte nån som ville hjälpa mig, utan jag fick ligga där & brottas mot allt helt själv.
Jag har varit med om hemska saker tidigare i mitt liv, som jag tror är en högst bidragande orsak till att jag blev sjuk, men bältessängen, ja, den slår nog allt. Jag kan fortfarande vakna mitt i natten av att ha drömt om händelsen, det är hemskt. Jag vill bara radera minnet, men jag kan inte, bilderna, eller ja filmen, spelas upp i mitt huvud gång på gång, det finns inget stopp. Det spelar ingen roll hur mycket tårarna än rinner, minnena försvinner inte ändå. :'( Kommer jag nånsin att kunna släppa det här? Eller kommer minnena att plåga mig för all framtid?
Tankar på psykakuten finns helt klart med i bilden just nu, men nej, ingen mer inlåsning. Jag tänker inte ge dem chansen att ge mig ännu fler hemska minnen, det räcker gott & väl med de jag redan har fått. Åker jag in så har de mig redan bakom låsta dörrar & då är det deras regler som gäller, & skulle jag då få panik (vilket är väldigt troligt eftersom jag känner paniken komma vid bara tanken att bli inlåst igen) så är inte bältessängen långt borta. Därför måste jag hålla mig ifrån psykakuten, till varje pris.
Denna rädslan kan även hindra mig från att åka till öppenpsyk på terapin, för mår jag för dåligt där så får en läkare bedöma om jag ska in till psyk eller inte, & vägrar jag så brukar det sluta med LPT. :( Jag vet att jag skulle flippa ur fullständigt om jag fick ett nytt LPT, så det får liksom inte hända, även om det innebär att jag måste ljuga. Jag avskyr lögner, men ibland kan man tvingas till att använda såna ändå, trots att man egentligen inte vill.
Jag vill bara kunna gå vidare, men hur ska det gå till? Hur ska jag hitta styrkan? Hur ska jag kunna fortsätta leva utan att plågas av dessa minnen? Ingen som inte själv har blivit bältad kan förstå hur man känner sig, värdelös, hatad, missförstådd, hemsk, psykfall, galen & förnedrad. Det är bara några av känslorna man känner, några andra av dem finns det inte några ord som kan beskriva.
Det känns som om jag aldrig kommer att kunna släppa detta, inte eftersom det plågar mig så mycket fortfarande & nu är det ändå ett tag sen det hände. Andra gången jag blev bältad så gjorde jag det med flit. Jag hade som mål att bli bältad igen, enbart för att få en chans att kunna bearbeta minnena från första gången. När jag slog mig mot väggen, försökte skada mig på alla sätt & samtidigt skrek åt personalen så hotade de mig med bältessängen & inombords tänkte jag bara "jag lyckas, snart bältar de mig". Det gav mig nya krafter att fortsätta bryta deras regler & ja, jag lyckades ju.
De timmarna jag låg där var ändå hemska, inte för att jag mådde dåligt över situationen då, för jag hade ju framkallat den med flit, men det var ändå hemskt eftersom jag väckte alla minnen till liv - på riktigt! Men jag är ändå glad över att jag gjorde det, för det har hjälpt mig lite i min bearbetning, precis som mitt beslut att gå in i bältesrummet innan jag för sista gången skulle bli flyttad från PIVA. Jag ser hela tiden bilden av bältessängen framför mig, en bild som jag inte skulle ha haft om jag inte valt att gå in i rummet, men jag vet ju hur verkligheten fungerar, man måste utmana sig själv för att nånsin kunna gå vidare, det finns ingen annan väg.
Men nu har jag kommit till en punkt där jag inte vet vad nästa steg är. Jag har sett till att ha blivit bältad igen, jag har sett till att jag har fått gå in i rummet efteråt, men hur ska jag gå vidare nu? Jag kan inte släppa det, jag önskar så att jag kunde, men det är omöjligt. Minnena plågar mig fan dygnet runt, hur länge orkar jag innan jag tappar greppet fullständigt?!
Copyright © no-more.se.