ANNELI

Psykos ger mig ett välbehag när obehaget är för stort. När jag inte orkat med livet har jag blivit grandios, som Jesus eller Napoleon. Jag har utkämpat strider med Djävulen, likt ett schackspel, och samtidigt upplevt stöttning och uppbackning från den osynliga världen. Inom mig har jag känt en kraft så stor och stark, men samtidigt nästan omöjlig att härbärgera.

Ibland har jag behövt en gräns. En gång upplevde jag att jag kände av alla hästar. Jag stod i kontakt med dem, galopperade runt på avdelningen och gnäggade. En personal sa då plötsligt att han skjutit alla hästar. Först blev jag arg, ja rent av ursinnig. Adrenalinet som pumpades runt i kroppen fick mig att tro att jag brann. Jag kokade. Men efter det blev jag obeskrivligt ledsen. Så ledsen och sorgsen som jag faktiskt var, bortom förvirringen.

Vad den här personen gjorde var att gå in i min magiska verklighet, avbryta den abrupt och våga stå kvar tills min ilska gick över. Jag kom tillbaka till mig själv och fick en gräns, utan att behöva bältas. Utmattad kunde jag sedan gå och lägga mig i en säng och vila ut i den vanliga verkligheten.