Jag vill delge följande av min tid som psykiatrisjuksköterska på en slutenvårdsavdelning. Jag har varit med att både ta beslut och hjälpt till att bälta. Att ni säger att det är ett trauma även för personalen gör mig så tacksam. Det finns inget som kan försvara en bältning och jag mådde dåligt varje gång.

Jag tog aldrig beslutet om att bälta en patient mer än en gång och jag visste att våran kognitiva förmåga återkommer efter ca 20-30 minuter efter upprördhet/aggressivitetsutbrott. Därefter var det mitt ansvar att tillsammans med patienten komma fram till hur vi undviker denna situationen framledes. Men en gång är en gång för mycket.

Vi var på gång att få ett avskiljningsrum på avdelningen men när man tittade på det ekonomiskt biten så insåg verksamheten att en vårdplats skulle försvinna och därmed blev det inte av. Vi skapade själva en avskiljningsmetod då vi beslutade att de patienterna med särskilt behov fick enskilt rum och med det kunde vi avskilja patienten istället för att bälta (låste aldrig och hade full uppsikt på patienten). Gränser, lugn och ro men även trygghet behövs för dessa personer.