I Sverige sker varje år tusentals bältesläggningar inom psykiatrin. På Island inga. Hur kan det komma sig?

Anneli Jäderholm reste dit för att söka svar på frågan.

Anneli sitter nedsjunken i en svart skinnfåtölj på psykiatern Ólafur Ævarssons mottagning i centrala Reykjavik. Hon berättar om sin sjukdom. Om psykoserna som bryter ut då och då, sedan femton år tillbaka. Om vården hon så väl behöver men blivit rädd för. Om bältena hon spänns fast i när hon är som allra sjukast.

Ólafur lyssnar. Säger till Anneli att han är ledsen för att hon haft det så svårt. För honom är bältesläggning en främmande tanke.

– Jag tycker inte det passar in i den medicinska modellen. Läkare kan ju inte binda patienter. Det går bara inte, säger han.

Ólafur är verksam inom öppenvården, men har även arbetat femton år i akutpsykiatrin, varav sju i Sverige. Första gången han såg en bältessäng var på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Den fick stå orörd, för Ólafur var redan van vid andra sätt att hantera situationer som i Sverige kan leda till bältesläggning.

– Det går att arbeta utan att använda bälte. Och jag har aldrig någonsin blivit skadad av en patient eller haft personal som blivit det. När det gäller svåra psykiska sjukdomar är det viktigt med en kontinuerlig tanke i behandlingen. Jag tror att bältning kan störa förtroendet och ge en väldigt dålig start, säger han.

På Island försvann bältena för över åttio år sedan. Dessförinnan vårdades psykiskt sjuka på liknande sätt som i närliggande länder. Islands första sinnessjukhus, Kleppur, stod färdigt 1907, och var en för den tiden ganska typisk inrättning, med celler för våldsamma patienter, liksom remmar, bälten med kedjor, tvångströjor och liknande.

Psykiatern Ottar Gudmundsson, som skrivit en bok om Kleppur och som är väl insatt i den isländska psykiatrihistorien, berättar hur det kom sig att bältena avskaffades. År 1929 kom en ny överläkare kom till Kleppur, Helgi Tómasson. Han var utbildad i Danmark och övertygad motståndare till restriktiva tvångsmedel.

– 1932 fattade han det modiga beslutet att avskaffa tvångsmedel som hindrade patienternas fysiska rörlighet. Han tog alla bälten, tvångsjackor och liknande och såg till att de brändes upp, berättar Ottar.

Istället satsade Helgi Tómasson på den mänskliga närvaron. Om en patient var våldsam sattes extra personal in för att lugna och om nödvändigt hålla patienten. Reformen krävde inte mer personal, däremot prioriterades tid för att vara tillsammans med patienterna. I ett brev till det isländska parlamentet, daterat vintern 1932, skriver Helgi Tómasson att trots att tvångsutrustningen tagits bort har de dagliga kostnaderna per patient inte ökat. Tvärtom.

Vid den här tiden hade Kleppur ungefär 150 sängplatser. Det var ofta överbelagt och ibland vårdades mer än dubbelt så många samtidigt, och det förekom en hel del våldsamheter.

– Detta var före psykofarmakans tid. Visserligen fanns morfin och andra lugnande medel, men i övrigt mycket bristfälliga mediciner. Mitt i denna röra satsade Helgi Tómasson ändå på mänsklig närvaro. Svårt sjuka eller våldsamma patienter lämnades inte bara i en cell eller bundna någonstans i sin ensamhet, säger Ottar.

Detta förhållningssätt kom att prägla den isländska vårdtraditionen ända fram till våra dagar. Ottar berättar att när han som nittonårig student 1967 började arbeta extra på Kleppur så var det just som personalresurs för oroliga eller våldsamma. Hos dessa människor skulle det alltid finnas någon, natt som dag.

– Man var tillsagd att prata med patienten, och det försökte man göra även om det kunde vara svårt ibland. Många var psykotiska och hade vanföreställningar som man inte förstod så mycket av.

Vid den här tiden hade psykofarmakan kommit, men det var fortfarande självklart med den mänskliga närvaron. Via den kunde man tränga igenom dimman av vanföreställningar och nå fram till människan.

– Så småningom lugnade personen ofta ner sig och sjukdomsförloppet ebbade ut, berättar Ottar.

Även Ottar Gudmundsson har arbetat inom den svenska psykiatrin. Han beskriver stämningen på Kleppur som annorlunda än den han upplevt på psykiatriska kliniker med bältessängar. Han menar att möjligheten att bälta kan påverka atmosfären på en avdelning så att patienter blir mer fientliga, och han ser få fördelar med bälte.

– Det skulle väl i så fall vara att det behövs färre personal, fast det är ju inte att se till patientens bästa. Jag tror att bältning upplevs som traumatiserande av många, det är ju en form av frihetsberövande som är mycket besvärande. Man är väldigt sårbar i en sådan situation, säger han.

Anneli Jäderholm känner igen sig i att bältning traumatisera. För henne har det satt så djupa spår att hon i dag inte frivilligt uppsöker slutenvården.

–Senaste gången jag bältades var sommaren 2012. När jag låg där, fullkomligt skräckslagen och utan att kunna röra mig, kände jag en sådan förtvivlan att hjärtat nästan brast. För mig var det tortyr och jag orkar inte mer. Inte en gång till, säger hon.

Samtidigt är hon medveten om att hon i vissa sjukdomsyttringar behövt någon form av gräns. Eller hjälp att härbärgera allt det kaos som far omkring i huvudet. Och om mänsklig närvaro inte räcker, till exempel om man blir utåtagerande, riskerar att ha sönder saker eller skada sig själv eller andra, vad finns det då att ta till förutom spännbälte?

För att söka reda på det beger sig Anneli till psykiatriska kliniken på Landspítali, Reykjaviks universitetssjukhus. Här träffar hon Hilmar Thor Bjarnason, en jättelik man med stora händer och långsam, varm röst. Han arbetar som säkerhetsansvarig på avdelningen för patienter med dubbeldiagnos, vilka förutom psykiatrisk problematik även kan behöva avgiftning.

Hilmar har handplockats för att utbilda det särskilda resursteam som funnits sedan hösten 2008, och som specialtränats i verbal de-eskaleringsteknik och förhandling. Han ingår också själv i detta team, vilket finns till hands dygnet runt redo att gripa in vid situationer med risk för våld eller skada.

Även före 2008 fanns det personal tränade i detta, men man tyckte inte att räckte. Därför inrättades ett formellt team bestående av personer med särskilt stort intresse och engagemang. Man var medveten om risken att personal som möter mycket våld och aggression utvecklar en macho-kultur. Detta ville man motverka, och vid minsta tendens till macho-attityd tas man omedelbart bort från teamet. Ungefär hälften av dem som ingår i resursteamet är kvinnor.