Min dotter var inlagd på en BUP-akut periodvis från dec 2010 till juni 2013. Största delen med LPT. De sista 20 månaderna var hon inlagd utan uppehåll utan någon nattpermission. Första tiden bältades hon enstaka gånger för att tvångssondmatas p.g.a. anorexia. Under den senaste inläggningsperioden blev hon bältad på nytt. Oftare och oftare. Ibland mer än en gång per dag. Oftast berodde bältningarna på personalens oförmåga att hantera hennes mycket svåra ångestanfall/dissociationer som tog sig uttryck i självskadebeteende. När personalen försökte hålla henne slog, sparkade och bet hon dem ofta utan att vara medveten om vad som hände. Då lades hon i bälte "för att skydda henne själv". Att hon var utåtagerande fick jag inte veta förrän efter lång tid.

En tidig morgon våren 2013 fick jag ett telefonsamtal från enhetschefen på BUP-akuten. Hon berättade att hon ville ha ett möte med pappan och mig samma dag för hon tänkte polisanmäla dottern för misshandel av personalen. Hon sa att hon var skyldig att göra det, eftersom hon hade personalansvar. Jag förstod ingenting utan blev helt förvirrad. Jag trodde inte ens att man kunde bli anmäld för att man slogs när man var tvångsinlagd inom psykiatrin.

Jag var på väg till en heldagskurs på barnhabiliteringen med anledning av ett av mina andra barn och den kursen fick jag inte ut mycket av. Jag gick lite tidigare från den för att hinna till mötet med enhetschefen. Under dagen hade jag hunnit skaffa mig information, så jag visste att sjukhuset hade rätt att anmäla dottern. Senare tog jag också reda på att det fanns risk för att vid en rättegång dömas till rättspsykiatrisk vård efter att som psykiatrisk patient ha dömts för misshandel. Även som minderårig förstagångsförbrytare.

Under mötet med enhetschefen fick jag veta att dottern under en längre tid vid bältesläggningar hade slagit personalen. Men just vid detta tillfälle skulle hon medvetet och oprovocerat ha sparkat en sjuksköterska på benet enligt enhetschefen. Denna sköterska hade vid ett tidigare tillfälle låtit dottern ligga kvar extra lång tid i bältet som straff efter det att dottern under bältningen hade kallat henne för "dum i huvudet". Dottern och hon var då ensamma i bältesrummet. Sköterskan förnekade senare att dottern hade fått stanna kvar längre tid i bältet än nödvändigt. Ord stod mot ord, och det var inte min dotter som ansågs vara den trovärdiga.

Först tänkte jag att det inte var så mycket att göra åt att enhetschefen tänkte polisanmäla min dotter, att det kanske till och med skulle föra det goda med sig att dottern i alla fall inte medvetet skulle slå personalen, så jag höll en förhållandevis låg profil vid första mötet. Men när jag senare fick veta att dottern riskerade rättspsykiatrisk vård blev jag rädd. Jag kontaktade enhetschefen och sa att jag hittills aldrig hade fått något enda klagomål på något av mina 4 barn. Och att det var väldigt orättvist att det första klagomålet skulle gälla en polisanmälan utan någon som helst förvarning. Därmed hade jag inte beretts möjlighet att prata med dottern om att man inte får slå medmänniskor även om man är arg på dem. Jag berättade även om risken dottern löpte att dömas till rättspsykiatrisk vård. Med tanke på allt detta vädjade jag till enhetschefen att låta bli att polisanmäla henne. Enhetschefen lät bli att anmäla, men skulle dottern slåss igen skulle hon anmäla då.

Sedan följde en period då jag var ännu mera orolig än vanligt. Då blev jag kompis med bältessängen! Dottern blev naturligtvis varken ångest- eller dissociationsfri, personalen förmådde oftast inte få henne lugn i dessa situationer och hon slutade inte heller slå personalen. Jag hade flera samtal med enhetschefen för jag var livrädd att dottern skulle polisanmälas.

Jag försökte komma med idéer om hur man kunde göra arbetsmiljömässiga förändringar så att dottern inte skulle få möjligheter att slå personalen. Bältessängen stod ganska långt bort från hennes rum. Jag föreslog för enhetschefen att personalen skulle flytta sängen till dottern i stället för att flytta dottern till bältesrummet, för det var under det momentet som hon hann slå dem mest. Det gjordes ingen förändring av det, trots att den enda andra patienten, som hade rum i den änden av avdelningen där dottern bodde och där bältessängen stod, ändå vid tumult tillfälligt ombads gå till den andra änden av avdelningen. Jag föreslog också att man kunde madrassera ett rum där utagerande patienter kunde vara. Det blev ingenting med det heller.