MARIA
Jag har legat bältad. En gång. Kommer aldrig glömma det. Förra sommaren, när jag kommit in på psykakuten, manisk och rejält sprallig. För sprallig var jag, inte aggressiv. Jag hade inga planer på att skada varken mig själv, eller någon annan. Men helt plötsligt låg jag där på mage på en brits.
Kunde inte andas.
Kämpade så hårt för att komma loss.
Blev så törstig, men nekades vatten.
Inga böner eller hot hjälpte. Jag skrek och sjöng om vartannat.
Kunde inte andas.
Kämpade så hårt för att komma loss.
Fick en spruta, tackade nej till tabletter.
Det var ett helvete, rent ut sagt. Tungan klibbade fast i gommen och hela kroppen var totalt utmattad till slut. Jag vägrade ge mig. Kunde inte bara ligga stilla och slappna av. På mage. Bälte hårt spänt över korsryggen och båda armarna fastspända. Låg som på ett kors.
Jag gav upp. Fick vatten, en klunk. Svårt att dricka i den där positionen, på mage med armarna spretande åt olika håll som en jävla sprattelgubbe. De lossade bältet. Efter dyra och heliga löften om att "skärpa mig" (inse ironin i det uttrycket i sammanhanget). Jag kröp ihop i fosterställning. Somnade.
Nu är jag mer vaken än någonsin.
No More.
Copyright © no-more.se.