Victoria
Akutmottagningen år 2010 klockan 16:00. Jag har tagit en överdos tabletter och ska magpumpas, men ångesten är så stark att jag inte kan kontrollera mig och jag försöker rymma från akuten. De kommer från psyk och bältar mig, sedan kör de ner slangen i halsen på mig. Jag spyr ner hela mig, flera gånger, så de klär av mig sjukhusskjortan så att alla i rummet kan se mina bröst. Det är manlig psykpersonal där. Den kvinnliga psykpersonalen tvättar av mig med kalla våta pappershanddukar.
När det är klart får jag komma till intagningsvårdavdelningen. Då har jag lugnat ner mig, det har nu gått två timmar. Efter fyra timmar, klockan 20, kommer psykläkaren och säger att jag ska fortsätta vara bältad eftersom att det finns en risk att jag försöker rymma, så i 14 timmar är jag bältad i förebyggande syfte. Det är olagligt. Ingen läkare kommer och bedömer mig efter klockan 20. Klockan 02 skriver läkaren i journalen att "eftersom att läget är oförändrat så ska fastspänningen fortsätta". Han har inte varit och besökt mig.
Jag får kissa på bäcken flera gånger, med personal i rummet. De drar ner mina byxor och sätter ett slags kall metallskål under mig. På bordet två meter från sängen där jag är fastspänd till händer och fötter så ligger nyckeln till bältesspännena, så att jag kan se nyckeln till friheten hela tiden. Jag sover inte på hela natten, för jag kan inte sova när jag ligger på rygg. Efter ett tag lyckas jag sparka loss ena foten, så jag kan röra mig pyttelite i alla fall. Det är skönt, för alla mina muskler värker.
Jag kan ju inte gå ut och röka, så jag får nikotintabletter. När jag sväljer min medicin (får dricka med sugrör) så råkar jag svälja den också, men jag får ingen ny, "det ska gå två timmar emellan". Personalen tar ifrån mig precis allt.
Jag blir släppt ur bältet nästa dag, klockan 10:16. När två manliga psykpersonal kommer för att låsa upp bältena så ligger jag återigen på bäcken. De ska just lyfta upp täcket för att låsa upp till fötterna när jag hinner säga åt dem att låta bli, för jag ligger på bäcken. De blir röda i ansiktet.
När jag släpps ur bältet har jag på ett helt dygn bara ätit en macka. Den matade en psykpersonal mig med när jag låg i bältet
Jag vet att tortyr är ett mycket starkt ord, men det här är ren och skär tortyr. Det som hände är olagligt, omänskligt och förnedrande. En psykolog har sagt att jag har PTSD, på grund av bältningarna och även alla andra kränkningar jag utsattes för under mina sju år inom slutenvården. Jag får flashbacks och tror att jag är tillbaka i dåtiden: total panik. Idag har jag inte längre de diagnoser och problem som jag hade då, för fyra år sedan, men jag lider fortfarande svårt av minnena.
Jag tror att personalen som var med vid detta tillfälle hade blivit helt avtrubbade av att bälteslägga patienter år ut och år in, och inte förstod vad deras handlingar gjorde med mig. Hur kan man till exempel inte förstå att det är oerhört grymt att låta nyckeln till bältena ligga framme så att jag kan se den?
Vid andra bältningar har personal som har suttit vak tagit sig friheten att säga elaka saker till mig. Det var väl smidigt att kunna kränka utan att jag kunde ta mig därifrån. Vid ett annat tillfälle frågade läkaren vilken medicin jag helst ville ha som injektion, och all personal i bältesrummet gapskrattade åt mitt svar.
Genom att använda bältesläggning så tycker jag att Sverige bryter mot FN:s konvention mot tortyr och annan grym, omänsklig och förnedrande behandling eller bestraffning.
Copyright © no-more.se.